Micke började skriva på sitt testamente med en bifogad skrivelse redan den 3 och 4 maj 2007.
Detta överlämnades till hans första advokat och i häktet upprepade han mycket av innehållet i ett andra avskedsbrev som överlämnades till oss efter hans död. Hans andra och sista advokat såg till att vi även fick tillgång till det som sedan tidigare fanns i Mickes akt.

Här kommer vi att redogöra mycket ur dess innehåll men stryker namn, personer och ev. platser som för andra kan kännas utpekande. Många, långa delar tas bort helt, då det trots maskering av namn är så uppenbart vem/vilka han talar om. Vi kommer inte heller att ta med de självmordsmetoder som han så detaljerat beskriver i brevet från akten...

2007-05-04 *Bifogad skrivelse med mitt testamente

Vid händelse av min död, så önskar jag att denna skrivelse överlämnas till min sambo Cecilia Bengtsson / sonen Max Nilsson.

Mina sista ord & tankar till min familj

Cilla och Max. När ni läser detta brev så har jag gått över till andra sidan.
För att ni inte ska leva i ovisshet, varför jag valde att avsluta mitt fysiska liv, så vill jag nu berätta om mina sista tankar. Detta är kanske min sista chans innan jag skickas till Frankrike.

När jag kom till polishuset så var det inte som "vanligt". En fransk åklagare hade bett en svensk åklagare anhålla mig. Jag blev förhörd av 2 poliser från Frankrike via en svensk tolk. Det handlade om försäljning av den patenterade produkten Rimonabant. Enligt fransk lag så skulle detta vara: stöld, bedrägeri, förfalskning, m.m. Enligt den svenska åklagaren så var jag i Sverige misstänkt för grovt bedrägeri.

På onsdagen blev jag igen hörd av de 2 franska poliserna. På torsdagen kommer den svenska förhörsledaren till min cell och säger att de svenska misstankarna om bedrägeri är nerlagt, så jag var inte längre misstänkt i Sverige, därför var jag inte anhållen längre, men jag blev direkt anhållen igen "utan att bli släppt" av den franska åklagaren som begärt en arresteringsorder som skulle få mig utlämnad till Frankrike. Förhandling om jag skulle lämnas ut skulle ske i domstol på fredagen. En timme efter kommer den svenska förhörsledaren till mig igen och säger att denna förhandling skulle istället vara på måndag.

Jag talade med NN [namn på Mickes första advokat] på kvällen som skulle faxa tingsrätten i Lund och begära mig frisläppt, alt. ha häktningsförhandling som jag har rätt till efter 3 dagars anhållan. Det hela kändes som svensk lagstiftning ådidosatts. Jag kände mig som en terrorist, utan rättigheter. Jag bad personalen på Davidhall att få kontakta min advokat: "Sen" fick jag till svar hela tiden. Jag bad att få tala med en polis för jag ville anmäla att jag satt anhållen på övertid: "Sen" blev svaret igen.

På fredagen kom NN:s [namn på Mickes första advokat] kollega (NN var utomlands). Kollegan sa till mig att det skulle bli häktesförhandling i Lund på lördagen och han skulle vara med.
Vi snackade lite om den EU-lag som gör det möjligt att få mig utlämnad. Risken var stor sa han, han visste flera som blivit det. Men jag är ju svensk medborgare, jag har aldrig varit i Frankrike eller gjort affärer med någon där! Sidorna som berör mig där Rimonabant fanns, låg på svensk server, vad har det med Frankrikes lagar? Jag fick då förklarat att EU-lagarna tillåter de olika medlemsländernas lagar gälla över gränserna. Så istället för att jag skulle dömts för varumärkesintrång eller patentstöld i Sverige, så gäller de franska lagarna istället, vilka är annorlunda och hårdare. Men värst är att man blir utlämnad till Frankrike, för att dömas i deras domstol samt sitta av straffet där.

Advokaten säger att man kan få sitta av straffet i Sverige. Likväl ska man ändå till Frankrike och kanske sitta där i månader och år innan rättegångsprocessen är klar, för att sedan sitta av ett straff för att man blivit dömd av ett annat lands lagar. Jag förklarade för både Polis och häktningsdomaren att sist när jag var dömd för över tio år sedan, så har jag noggrannt följt den svenska lagstiftningen, för att undgå att hamna i klammeri med rättvisan. Jag har levt ett lagligt liv, betalat skatt och skött mig. Detta har ingen tagit notis om.

Sverige, mitt fosterland där jag är född har givit mig kalla handen och kastar ut mig till ett annat land. Som om jag vore en illegal invandrare från Frankrike. Terrorister, kriminella "flyktingar" skyddas av Sverige, samtidigt som Sverige viker sig för EU-lagarna och kastar ut sina medborgare i klorna på främmande länders rättssystem.

Att man inte kan säga: "Det visste jag inte" när det gäller svensk lag, men jag kunde inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att man också måste kunna alla EU-länders lagstiftning utantill! Hur ska man våga bedriva handel och kommers nu när man måste kunna alla EU-länders lagar, tänkte jag. Om jag skulle t ex importerat en cykel, som i efterhand visar sig vara patentskyddad i t ex Tyskland, då skulle jag som svensk bli utlämnad och dömd i det landet oavsett om jag är svensk, helt jävla sjukt!

Jag frågade förhörsledaren om jag eller någon annan rånar en tysk turist i Sverige, var blir man dömd? "I Sverige" blev svaret!?! Ett svar som bara genererade fler frågetecken . Hur skall en vanlig människa, utan juridiska kunskaper om alla EU-lagar klara sig i Sverige? Man är helt rättslös! Med tanke på att det finns 26 länders lagstiftning man skall kunna utantill.

När det stog helt klart för mig att jag kommer att bli utlämnad, var på häktesförhandlingen i Lund. Det domaren sa ekar fortfarande i mitt huvud. När jag skulle få besked om jag blev häktad eller ej, så sa domaren; "När det gäller flyktfaran så finns det inga hinder för att släppa Nilsson, men när det gäller kollisionsfaran så finns det risk att Nilsson skulle kunna röja bevis" och "eftersom det är högst troligt att Nilsson blir utlämnad i enlighet med den franska åklagarens begäran så skall han fortsätta vara frihetsberövad och därmed häktas".

Verkligheten kom ifatt mig, nu är det kört. Jag kommer att skickas till Frankrike, ett land där de inte ens talar engelska. Dår skall jag sitta på obestämd tid, dömas av en domstol till ett hårt straff, långt ifrån min familj! Då bestämde jag mig för att förbereda mig för att skilja anden från min fysiska kropp.

Jag tänkte, om jag skickas till Frankrike, långt bort från min familj, så är det som att vara död och då kan jag lika gärna göra slut på det själv. Dels så stog jag inte ut psykiskt vid tanken att bli tvångsdeporterad till ett annat land, dömas enligt ett annat lands lagar, sitta anhållen i häkte i ett annat land och sedan avtjäna straffet i ett fängelse i ett annat land. Jag är för fan svensk, vem fan ger dem rätt att kasta ut mig som kasserad sopa. Jag är svensk!
Men jag ska dömas som jag vore född i Frankrike.

Alla skall vi dö förr eller senare, vissa dör unga innan de hunnit leva, medan andra blir gamla med ett långt liv bakom sig. Du och jag är av samma tro, döden är inte permanent - anden lever vidare i nästa dimension, så var inte ledsen. Du vet att vi kommer att få vara tillsammans igen, den dag din fysiska kropp är beredd att frigöra anden. EU's nazistregler kanske fungerar men de kan inte fängsla min ande.

Eftersom jag vet att döden inte är absolut utan bara en process för att gå över till den andra sidan, så är jag inte rädd. Det enda som tar emot är när jag tänker på att du och Max får uppleva en tid av sorg. Därför vill jag att ni istället skall tänka på den tid vi haft tillsammans, istället för att sörja den tid vi inte fick vara tillsammans.

Det känns också som ett svek och lite egoistiskt av mig att lämna er på detta vis, men min ande kommer att vara hos er fram till den dag du och Max också går över till nästa dimension. Om mina vägledare på andra sidan tillåter, så kommer jag att vara er skyddsande och vaka över dig och Max. Jag har under en tid förberett mig fysiskt och psykiskt för att underlätta processen att skilja anden från den fysiska kroppen.

**//därefter följer ingående beskrivning av den första uttänkta självmordsmetoden - censur//

Jag har också slutat att ta min medicin för att jag åter skall återgå i trötthet och depression, vilket underlättar den psykiska spärren vi människor har, som kämpar mot döden.

Jag mediterar varje dag enligt Terry Evans lära om "floden, ängen och berget". Detta stärker mig psykiskt och gör mig starkare inför övergången. Vid denna tidpunkt har jag dock ej lyckats med att få kontakt med andra sidan genom Terrys instruktioner. Jag tror att man blir mentalt blockerad av omgivningen (häktet).

Du ska också veta att jag har tänkt på dig och Max, ofta - åren vi har haft tillsammans är de bästa i mitt liv. Jag har tänkt tillbaka på allt roligt vi har gjort tillsammans, när vi tillbringade somrarna i stugor vi hyrde i Småland, hundarna och katterna vi har och haft. Du är/var den enda kvinna i mitt jordiska liv som jag älskat och som jag trodde jag skulle leva med tills vi blev gamla och skröpliga. Det har givetvis funnits stunder där vi haft meningsskiljaktigheter och stunder när saker och händelser i våra liv inte alltid var så roliga.

Det finns stunder jag tänker tillbaka till, stunder när jag varit elak och sagt dumma saker, dessa ängrar jag djupt nu när jag reflekterar tillbaka på mitt liv. Set skär i mitt hjärta när jag tänker tillbaka på de gånger jag sårat och gjort dig ledsen. Det kanske är patetiskt att ta upp det långt i efterhand, man jag vill ändå be om ursäkt och förlåtelse, eftersom detta är min sista chans att få det sagt.

De positiva stunder av glädje och skratt är dock de minnen som är starkast. Om jag var av tron att existensen tar slut när man dör, om efter döden funnits: inget, en noll existens - som att elda upp en pinne som sedan är borta för evigt - då hade jag aldrig gjort det (avslutat mitt liv), eftersom då skulle jag aldrig fått träffa dig och Max igen, aldrig. Jag hade till trots den psykiska lidelse det skulle innebära att sitta i ett utländskt fängelse, ändå gjort det, för att någon gång fått träffa er igen - om jag så hade varit tvungen att sitta i Irak!

Med den tron som även du delar med mig så vet vi att livet inte tar slut efter det jordiska. Vi är här på nivå 1: skolnivån. Min tid i skolan blev kortare än tänkt, men jag fortsätter min skolning på nästa nivå, där vi snart kommer att återförenas. Ty jordelivet är kort, som en sekund.
Valet mellan att avsluta skolgången tidigare mot att sitta i Frankrike gör valet lätt för mig.
Det enda jag oroar mig för, det är att min ande blir jordbunden, så att jag inte hittar ljuset.
Om så skulle ske så kommer jag att göra så att ni förstår att jag "fastnat". Bli inte rädd i så fall. Kontakta ett medium som kan hjälpa till och guida min ande till ljuset.

Jag lovar att inte "spöka på skoj". Jag hoppas att framtiden blir ljus för Max och jag hoppas att han aldrig går i mina fotspår och får problem med rättvisan. Jag har full förståelse om ni säljer och flyttar från gården, ni gör hur ni själva känner för. Jag kommer inte längre ha något materialiskt behov på den andra sidan.

Cilla, ibland brukar vi skoja med varandra - att den som dog först skulle komma och spöka för den andra om en ny man/kvinna kom till huset. Givetvis så kommer jag inte att "spöka" för dig om du skaffar en ny livskamrat. Jag kan inte tänka mig att du skall leva resten av ditt jordbundna liv ensam. Max är vuxen nu och han kommer inte att bo hemma länge till. Jag är nöjd med den tid jag hade på jorden. Jag har levt ett rikt och innehållsrikt liv tack vare dig, den enda kvinna jag älskat på riktigt. Du har visat stort tålamod och alltid stått ut och väntat på mig de gånger jag suttit eller varit häktad, så jag vet att min kärlek inte är enkelriktad.

Därför smärtar det mig i hjärtat när jag vet att du kommer att bli ledsen när detta besked nått dig och Max. Men försök att vara starka, sörj inte, det var mitt egna val som noggrannt övervägdes av mig själv. Jag vill att ni tänker på alla år som vi hade tillsammans istället, att sörja får mig inte tillbaka i livet. Förhoppningsvis är jag i ljuset och återförenas med mina släktingar och alldeles säkert din far också. Jag väntar där på er tills den dag det är er tur.

När ni är ledsna så skall jag vara hos er och trösta er med min energi. Jag hoppas även att våra döda djurs andar finns där, så jag kan träffa Boss, Ceasar, Moony och de andra. Hoppas också att inte *fulord* kan röra dina och Max tillgångar.

"Dixi et salvavi animam meam"