Micke hängde sig på häktet i Malmö, fredagskvällen den 20 juli 2007.

Att begå självmord är en tydlig skam i Sverige. Det ska tystas ner, tisslas och tasslas.

Vi (Max och jag) skäms inte för vår älskades val. Det är inte hans fel att han mådde så dåligt. Ingen som inte själv varit och kravlat på botten, kan förstå vad han kände. Nu har vi varit där i en berg-och-dalbana - men han får jämt upp oss igen.

Vi är stolta över Micke oavsett på vilket sätt han lämnade detta liv, vi ska hedra hans minne så länge vi lever!

Vi har inget att dölja och har därför valt att nämna honom vid namn i den enda artikelserie som hitintills talar för honom och om sanningen - inte nervärderande pga hans bakgrund.
Vi har valt att ge honom och alla efterlevande nära och kära, den här extra minnesplatsen och vi vet att den är något som uppskattas enormt.

Det skulle aldrig falla oss in att kalla honom
vid något annat namn - att yttra oss under psydonymer eller gömma oss på något vis. Micke är Micke och kommer alltid att förbli så - det finns bara EN Micke och han var/ÄR alldeles för unik för att kallas något annat!

2 april 2007
Vi är ute och fotograferar våren. Här är Bosse under året.

070809 genomfördes begravningsceremonin för Micke. Det är idag, 080809, ett år sedan och vi har inte så mycket att dela med oss av när det gäller känslorna som återvänder denna dag...

Måndagen den 6 augusti 2007 var vi på bisättning och fick se och röra Micke för allra sista gången. Det är vid detta tillfälle som det går in på riktigt - att han aldrig mer kommer att ligga i soffan här hemma och vila - och se ut precis som där i kistan. Nu ett år senare, har man fallit tillbaka de steg man lyckats komma upp, det känns overkligt, långt borta men ändå som igår. Man är fullständigt knäckt igen.

Det var ett "skal" i kistan och det fanns inga tvivel om han verkligen var borta även om han var sig helt lik - själen var borta från kroppen och stod nu och skakade på kistlocket (!?) - när även Max hade tagit mod till sig att komma fram och ta farväl. Till sist fick personalen från begravningsbyrån skruva av locket och placera det bredvid på golvet istället. När det var dags att lämna så fick vi själva lyfta på det och låsa locket för allra sista gången.

Vänner lämnade brev som lades i hans byxficka, han fick blommor (tre röda rosor för att vi älskar honom och en vit lilja för något som bara han och vi känner till), sina glasögon och ett foto på Max och mig som han själv hade fotograferat. Synd att han behövde skrämma de utomstående när han gjorde sig hörd där i kistan. Underbara Micke, du ska ju alltid skoja till det lite extra :)

Fredagen den 6 juli 2007 efter lunch, är den dag vi får se, höra och röra vid Micke den sista gången då han är i livet. Det är just nu, i skrivandets stund, precis ett år sedan - 080706.

Vi hade fått tid för ett bevakat besök under förmiddagen men väl på plats visar det sig att Micke just då var på Rättspsyk i Malmö, för en §7-undersökning.
Polismannen som fått i uppdrag att medverka under besöket är snäll och upplyser oss om att han bor i Trelleborg och att det inte är några problem att träffas på häktet igen, några timmar senare. Vi utbyter mobilnummer och bestämmer oss för att fika hos vänner strax utanför staden.

Kring lunch ringer han och meddelar att häktet ringt och berättat att Micke nu är tillbaka men att han ska äta först, sen är vi välkomna. Vi kör dit igen och får lite mer än en timme tillsammans.
Micke är glad och uppåt, samtalet med psykiatrikern har gått bra och det hade verkligen lyft honom sedan vi träffades gången innan, den 21 juni. Han skojar och skämtar och vi hinner prata om mycket blandade ämnen den här dagen - traktorer, studenter, väder, spökerier, orber, körkort, barnbarn, kattungar, vänner, dagen för tillslaget här hemma osv, osv.

Det är den här dagen som han får frågan om han vill bli BestMan på ett av våra vänners bröllop och det är den här dagen som han får veta att Max flickvän är gravid men att de bestämt sig för en abort. Det är jag som får berätta, Max vågar inte och skulle helst se att jag inte heller sa något. Först blir Micke helt stel i ansiktet och sen kommer det berömda smajlet när bara vi som kände honom vet vad han menar. Han ser lite besviken ut när aborten nämns, men förstår säkert det val som gjordes. Efter avskedspussar och kram blir det en kort blick och vink genom glasrutorna som skiljer på in- och utsida av häktet med en reception.
Då är det en annan Micke som vi ser. Inte glad längre, och glimten i ögonen är som bortblåst...

Idag, 080424, är det exakt ett år sedan Micke vaknade i sitt hem för sista gången - sista gången vi vaknade tillsammans - sista gången hunden och katterna såg honom gå ut genom dörren - sista gången... Det är jobbigt idag, jag är ledsen och förbannad när jag tänker tillbaka på det inträffade. Max fick inte ens se en glimt av sin pappa denna ödesdigra morgon...

0 7 . 0 0 - tisdagen den 24 april 2007 blev en morgon som vi aldrig kommer att glömma.
Jag vaknar av att hunden skäller på nedre botten och jag väcker Micke och frågar om vi väntar på någon transport med byggmaterial eller något till huset. Yrvaket svarar han nej och jag går in i klädkammaren där det finns ett takfönster som vätter ut mot gårdsplanen. Det är disigt och ser kyligt ut - grumligt ur ögonen ser jag ett helt gäng uniformerade poliser. Några vid Max entrédörr och någon som kommer springande utanför muren.

Jag skriker: "Det är snuten!" och vet inte hur jag tar mig in till sovrummet igen. Men Micke kommer upp på benen och börjar klä på sig. Jag hann få på min tröja innan det står poliser i vårt sovrum - en eller två av dessa ser till att få ner Micke i köket och en stannar kvar och blir satt som vakt på mig. Jag är pissnödig men blir beordrad att hålla mig om jag kan - jag vill dock kunna pissa när jag behöver och säger kort därefter att jag måste på toa. Så polisen följer med mig ner till gästtoaletten... Jag har minsann aldrig pissat under bevakning tidigare och hoppas slippa det i mitt fortsatta liv!

I det där läget har jag redan frågat om det var vår son som släppte in dem samt var han är. Detta utan att få några svar. Att fråga varför dom kommit är lönlöst, det fattar en idiot att man inte får svar på just då. Den sista blicken från Micke den där morgonen förstår jag nu fullt ut...

Mickes pärla: jag åkte inte många gånger i denna, sa jämt att jag kände död
i den, mycket obehag. Tänk om jag hade vetat vad jag vet idag... så rätt jag hade :'(
______________________________________________________________

B A K G R U N D;
"Läkemedelsföretaget Sanofi Aventis i Frankrike har polisanmält ett 30-tal Internetsajter gällande omfattande pirattillverkning och försäljning av nya bantningsmedicinen Acomplia. Förundersökningen i Frankrike har bl a lett till en del sajter där man tror att servrarna kan finnas i Sverige. I begäran om rättshjälp fanns för Skånepolisens räkning tre personer omnämnda."

Vår IP-adress hade förekommit i denna utredning och då tas ingen hänsyn till att det finns missbrukare av just andras adresser eller liknande. Och finns det någon misstänkt som tidigare har förekommit i polisens register, så blir den personen dömd i förväg. "En gång kriminell, alltid kriminell", "Ingen kan bättra sig" osv - det är Sverige i ett nötskal! Micke erkände att han skötte uppdatering av en utpekad sida men de fem punkter som han delgavs misstanke om, var det en omöjlighet att stå för. Han hade inte haft något pass under de senaste 20 åren och hade aldrig varit i Frankrike dessförinnan heller.

En gång dömd - sen är man dömd för livet! Micke hade inte haft med rättsväsendet att göra på många långa år - men han gick ändå döden tillmötes för att ingen lyssnade på läkarutlåtandet från Rättspsyk i Malmö där hela hans livssituation tas upp.

7 § - I N T Y G E T
"Han hotas nu av att utlämnas till Frankrike, och han säger själv att han med de problem han har inte kommer att klara detta. Om beslutet verkställs kommer han med det snaraste att ta livet av sig själv, och detta hot måste bedömas som synnerligen realistiskt."

"Mikael Nilsson har känt sig nedstämd och haft en dödsönskan alltsedan barndomen." samt "Häktningen har inneburit att Nilsson mått psykiskt mycket dåligt." finns bl a att läsa.

L E X.. M A R I A
I september 2007 kom ett brev från Kriminalvårdens regionala sjukvårdssamordnare till oss, med information om att Häktet i Malmö anmält händelsen enligt Lex Maria till Socialstyrelsen. Förfarandet är rutin vid självmord och om klienten varit i kontakt med sjukvården tidigare.

Våren 2008 kom Socialstyrelsen med sitt beslut. De kritiserar och ändrar reglerna för framtiden. Fortsättningsvis måste vårdare på svenska häkten få information direkt från Rättspsyk. Tidigare fanns ingen rutin - information om en klients tillstånd nådde inte fram till häktespersonal.

P A R E N T E S
Micke hade många vänner - dessvärre innehöll samlingen få av den riktiga sorten. Det är tydligen väldigt lätt att skylla allt på en avliden som inte kan stå till svars, enbart för att försöka rädda sitt egna skinn - men Micke hör och ser allting. Sent ska syndarna vakna!

P E N G A R
De eventuella ersättningar som utbetalas åt oss vid info till media går oavkortat till föreningar som arbetar för att förebygga självmord och stödja efterlevande.