Micke trodde på ett liv efter detta och talar i sitt avskedsbrev varmt om hur vi snart ska träffas igen, och hur han då möter upp oss i ljuset för att visa oss vägen.

Själv var han inte rädd för döden. Han visste att den skulle ta bort all smärta han burit på under hela sin livstid samt ångesten och rädslan för den nya skrämmande situation han ofrivilligt hamnat i.
För honom kändes det bättre att avsluta på egen hand, med vetskapen om att han kan se oss direkt - än att leva vidare utan oss, inlåst i ett annat land.
"Hade jag inte haft den tro jag har, så hade jag kunnat stå ut många år i ett land som Iran eller Irak bakom lås och bom, bara jag vetat att jag fått träffa er igen. Det hade varit värt väntan, men nu väljer jag att träffa er direkt från en annan dimension."
"Det enda jag är rädd för att att fastna på vägen, att inte hitta till ljuset", skriver han också.

Ja för en icke andligt troende låter det som idioti!
Vi delade hans tro men började att tvivla när vi inte tycktes få några tecken. Vi behövde dock inte vänta allt för länge och vet nu att han gör sig hörd när det verkligen behövs. Antingen för att lyfta oss eller varna för kommande problem.
Och vår tro lär vi aldrig tvivla på igen!

Allt som hände i vårt hem sökte vi logiska förklaringar till i början, när sådana inte fanns så kunde vi allt tänka oss att det verkligen var Micke som var hos oss. Precis som han har skrivet på så många ställen i sitt 25-sidiga avskedsbrev, så finns han verkligen med oss fortfarande.
Alltid kul att se vännernas miner när han även har följt med oss hem till dem. När vi kommer så verkar alla få problem med elektriciteten, speciellt om vi pratar om något som Micke vill vara med och diskutera, eller vet mer än oss om.

A N D E N

Några månader gick och vi hamnade så småningom på vår första storseans. Om sådana hade vi fått höra att man inte ska räkna med någon kontakt. Det är endast ett fåtal som får budskap och det är också därför som dessa seanser numera går under namnet "medial demonstration".

Hur som helst så var det spännande att uppleva och när det led mot ett slut så trodde både vi och våra tre vänner som var med, att det blev en nitlott den här gången.
Men så fel vi hade. Plötsligt vänder sig mediumet mot vår rad och börjar prata med min väninna. Hon satt på den plats där jag suttit under den första timmen och vi förstod senare att det var min energi som fanns kvar, han hade redan zoomat in platsen när jag satt där med vår son bredvid. Nu hade vi hamnat vars en plats åt höger...

"Jag har en man med mig som nyligen har gått över. Han är ca 175 cm lång och normalbyggd i 40-årsåldern". Sen beskriver hon hans ansiktsform och lite av hans utseende. "Han var mycket konstnärligt lagd, kreativ och beslutsam. Han pratar om ett utklippt fotografi, kan du förstå vad han menar med det?" Väninnan skakade nekande på huvudet och jag började fundera vem det var som passade så bra in på Micke men pratade med henne - och ingen pollett ramlade ner när fotografiet nämndes...

Mediumet fortsatte; "Han ger mig en fruktansvärd känsla, hela han är i ett emotionellt kaos". Sen tar hon sig för halsen och börjar att svälja intensivt, det ser ut som om hon knappt får luft. Då brister det för mig, det är Micke som är här! Detta förstår även väninnan och påpekar att hälsningen inte är till henne, utan till mig som suttit på platsen tidigare.
"Jag känner att detta var en kvävning, ett självmord, och han visar mig myndigheter och rättsväsende. Han säger att det fortfarande finns massor av frågetecken men att ni inte får kämpa emot myndigheterna och bråka om det inträffade.

Mediumet får be Micke lugna ner sig, hon mår nu mycket dåligt och hon får hålla honom borta så han inte kommer för nära med sina känslor. Han frågar då om det är ok om han sätter sig på stolen framför oss så länge... "Ja sätt dig du där så länge" svarar hon. Sen frågar hon "Vem är Tomas?" Alla tittade på varandra och skakade på huvudena. "Vet inte" svarade jag. "Han säger att det är en Tomas som ska hjälpa er att komma vidare, han kommer med många svar."

Sen går hon fram till mig, tittar på mig med konstiga ögon (ja de ändrade sig hela tiden och hon såg aldrig ut som sig själv när hon hade kontakt med någon) och utbrister "Förlåt!!! Jag visste verkligen inte vad jag ställde till med! Men jag vill att du ska veta att jag är i ljuset med nära och kära. Jag fastnade inte på vägen!". Sen bad mediumet mig att resa mig upp. "Du ska ha en stor kram" och det kändes verkligen som en sån där kram som jag saknat så länge från Micke.

B E V I S

Det brukar heta att man ska sova på saken, för det är när vi sover som vi är mest mottagliga för påverkan av guider och själar som gått över...

När jag vaknade morgonen därpå så visste jag direkt vad det var för urklippt fotografi som Micke hade pratat om under kontakten. När vi var på bisättningen så lämnade vi en del saker i hans kista. Bl a ett fotografi på oss (mig och vår son) som Micke själv tagit. Jag klippte bort onödig "luft" omkring oss så det blev mer fyrkantigt - och skrev en sista hälsning på bildens baksida. Sen placerade vi den över hans hjärta med bildsidan vänd nedåt och sen tre röda rosor och en stor vit lilja ovanför. Det finns inget annat urklippt fotografi som han kan ha menat. Möjligen de som han hade i sin plånbok på mig, men varför skulle han nämna dessa? Dom kände ju både han och vi till - och vitsen med kontakter är ju att överbevisa oss här att själen lever vidare!

B U D S K A P

När jag vaknade mitt i natten - eller närmare bestämt tidigt en morgon strax innan fem - kort efter Mickes död, blev jag störd av ett ljud på TV:n som stod på. Trodde jag ja! När jag bytte kanal envisades ljudet med att återkomma... Underligt, jag stängde av och tog en sväng runt i huset. Vart kom ljudet ifrån?

Knäpptyst i köket men när jag var på väg därifrån så dök ljudet upp igen. Vad i hela friden... Jag började att leta i skåp och lådor för att försöka lokalisera källan. Aha, det kanske är min speldosa som fått fnatt, tänkte jag - men melodin lät helt annorlunda. Jag har ett vitrinskåp med saker som jag fått av familj och vänner genom åren och jag plockade fram speldosan. Knäpp tyst och helt fel melodi när jag skruvade upp den. På väg från köket igen och den underliga melodin började åter att ljuda...

Bilden här intill visar svaret. Wachtmeisterprydnaden som inte är en speldosa och som efter händelsen har plockats isär i sökandet efter att finna någon manick inuti, utan resultat - spelar "You are My Sunshine".

Jag var helt övertygad just då, att det var en "förklädd" speldosa som fått fnatt mitt i natten, men hur skulle jag få tyst på den? Varje gång jag satte tillbaka den in i skåpet så började den att spela. Jag vet inte hur många gånger jag tog ut den, stod och höll i den - var inne en sväng i sonens rum i ett försök att väcka honom och hans flickvän för att dom skulle få höra, utan resultat. Till sist beslutade jag mig för att ta med den för att sova igen - satte den bredvid och la mig tillrätta. Då började den igen... Jag la den bredvid mig under täcket och då blev den tyst. Resten av morgonen sov jag alltså med en prydnadssak bredvid och jag kände mig lätt knäpp när jag vaknade igen, några timmar senare...

Hur skulle jag få någon att tro på detta? Låter ju helt sinnessjukt! Max såg fundersam ut och hans flickvän trodde nog verkligen att jag blivit galen. Jag letade upp låten på nätet och sände länk samt berättelsen till en nära vän. En stund senare fick jag en länk i retur. Samma låt men med ett helt annat videoinnehåll än en normal musikvideo - Micke hade talat! --- SE VIDEO -->

Ovanstående inträffade natten mellan den 21-22 augusti 2007. Det var första gången den spelade, men det skulle inte bli den sista. Fler berättelser följer...

Little lady, your tale has an end
For your love to the skies was sent
He's turned into sparks
That shine with the stars...

...And by night he will always be there
For his lady to stare
And thus he's never died.

Fairy Tale av Shaman